För en tid sedan diskuterade Beng-Urban Fransson fattigdom i en ledare i folkbladet. Utgångspunkten är en debattartikel skriven av Timbro, som anklagar Socialdemokraterna för att vilseleda väljarna genom att påstå att fattigdomen ökat. Bakgrunden är att det råder olika syn på vad fattigdom är, vilket Bengt-Urban Fransson mycket riktigt påpekar i sin artikel. Sedan skriver dock Fransson något mycket märkligt: ”Synen på fattigdom avslöjar i grunden de fundamentala skillnader i människosyn som finns mellan borgerliga debattörer och socialistiska” . Detta innebär att fattigdom är ett politisk och ideologiskt. Eftersom jag forskat en del om fenomenet fattigdom måste jag protestera mot detta uttalande. Visst har fattigdomsbegreppet politiserats genom åren. Men fattigdom är också ett vetenskapligt begrepp som är tänkt att korresponderar mot ett verkligt socialt fenomen. Visst förstår jag att det är den politiserade versionen av fattigdom som lyfts fram i en politisk ledare. Men det kanske börjar bli dags att diskutera de vetenskapliga förutsättningarna för ett begrepp som fattigdom.
Efter att ha studerat fattigdom ett antal år är det ett par saker som slagit mig. Det första är att det finns ett förgivettagande om fattigdom. Det är som att vi alla har en känsla av vad fattigdom är och att fattigdom vidare är något dåligt. Detta märks när ”verklig” fattigdom diskuteras. Denna diskussion innehåller nästan alltid fraser som ”det där är inte riktig fattigdom”. Den följs sedan av exempel på när man är fattig (att man svälter, att man inte har tak över huvudet, att man har det sämre än andra), men givetvis ingen definition av vad fattigdom är.
Det andra är att det sker förväxlingar mellan olika begrepp. Antingen blir fattigdom lika med ojämlikhet eller också blir fattigdom lika med svält. Man får för min del gärna göra denna förväxling. Men den är onödig och ger oss ingen ny kunskap. Om man vill studera ojämlikhet så bör man använda sig av detta begrepp och inte fattigdom. Sedan är det en annan sak, eller en empirisk fråga som man säger inom vetenskapen, om ojämlikhet och fattigdom hänger samman.
Den tredje saken är den förväxlingen som ofta sker mellan att definiera ett fenomen och att mäta det. Detta är påtagligt bland debattörer och andra som hävdar att det finns en relativ definition på fattigdom som lyder att man lever i ett hushåll som har en lägre inkomst än 60 % av medianhushållsinkomsten i det samhälle/land man bor. Detta är Eurostats definition på fattigdomsrisk. Ett annat exempel är den definition Timbro använder sig av, allvarligt fattigdom, där man är fattig om man inte kan betala hyran, elräkningar, amorteringar på bolånen, inte klarar oförutsedda utgifter och inte kunna äta kyckling, kött eller fisk minst varannan dag. Inget av dessa två exempel är definitioner av fattigdom. De är sätt att mäta fattigdom, vilket i sig är i behov av att definieras. Detta är inte minst viktigt i en diskussion om huruvida det ena är bättre än det andra. Utöver detta finns ytterligare en aspekt här, och det är att fattigdom inte bara kan förstås olika utan det finns olika sätt att mäta fattigdom på. Man kan, vilket är fallet med fattigdomsrisk, mäta fattigdom indirekt, eller mäta fattigdom direkt, vilket är fallet med ”allvarlig fattigdom”. I det första fallet utgår man från att det finns förutsättningar att inte vara fattig, medan man i det senare fallet mäter det faktiskt existerade utfallet.
Det fjärde har att göra med vår intuitiva känsla av att fattigdom är fel, och svårigheten av att ett fenomen kan existera utan att för den skull vara ett problem. Detta har att göra med behovet av att definiera och avgränsa det fenomen man är intresserad av – för att sedan empiriskt undersöka dess omfattning och konsekvenserna av det. Det jag säger är att det hypotetiskt kan vara så att fattigdom existerar utan att vara ett problem för samhället eller för de individer som är fattiga. Huruvida så är fallet eller inte är delvis en empirisk fråga (och delvis en politisk då det handlar också handlar om vilket sorts samhälle vi vill leva i – det är i detta sammanhang Franssons resonemang har sin plats).
Hur ska då fattigdom förstås? Den frågan är inte given. Utifrån ett vetenskapligt perspektiv utgår jag från ett fenomen som jag vill undersöka. Via en viss tradition kallas detta fenomen för fattigdom. Orsaken till att begrepp används är för att underlätta i kommunikationen kring det fenomen jag de facto är intresserad av. Det finns andra traditioner som utgår från ett annat fenomen och kallar detta fenomen för fattigdom. Begreppet fattigdom är bara det ord, det är vad ordet ska representera som är viktigt. Häri finns en hel del förvirring.
Det är givetvis inte möjligt för mig att här gå igenom hela den stora diskussion som förts om fattigdom. Fattigdom är ju inte ett särskilt nytt begrepp. Dock kan en kort sammanfattning vara på sin plats. Precis som många som läst och varit inblandad i debatten om fattigdom finns det två etablerade sätt att se på fattigdom – absolut och relativ fattigdom (det finns andra också). Det som är skillnaden mellan dessa två synsätt är det absoluta synsättet ser fattigdomen som ett givet statiskt fenomen vars bestämmelsegrunder inte är relaterat till den sociala omgivningen. Det rör sig alltså om något givet som för konsekvensens skull också bör vara relaterad till våra biologiska kroppar. Det handlar kort och gott om vilka resurser som vi behöver för att våra kroppsliga funktioner ska fungera. Detta kanske för en del av läsarna framstår som en absurd definition. Men perspektivet är relevant. När Rowntree gjorde sin numera berömda fattigdomsstudie i York i slutet av 1800-talet använde han bland annat information från experiment med fångar där man undersökt hur mycket/lite mat en människa klarar av att leva på. Utifrån dessa data räknade Rowntree ut hur mycket en korg med motsvarande näringsvärde skulle kosta. Denna kostnad utgjorde sedan basen för vilka resurser människor i York behövde för att inte definieras som fattiga. Samma resonemang låg bakom Molly Orshansky beräkningar på 60-talet i samband med att president Johnson deklarerade krig mot fattigdomen. Det är på Orshansky uträkningar som dagens fattigdomsmått i USA fortfarande vilar. Givet detta är varken Eurostats fattigdomsrisk eller Timbros allvarligt fattiga mått på absolut fattigdom.
Den relativa definitionen av fattigdom utgår ifrån att fattigdom är ett socialt fenomen som bestäms av den sociala omgivningen runt omkring oss. För att förstå vad detta är för sorts fenomen kan det vara bra att återigen gå tillbaka till 1960-talet, men denna gång till England. Då skrev Peter Townsend en artikel där han reflekterade över de replikationer av Rowntress studie som visade att fattigdomen över tid minskade. Townsends reflektion visar tydligt att han menade att fattigdom är något helt annat än ett biologisk relaterat fenomen. Townsend skrev nämligen att det som krävs för att en individ i ett samhälle ska vara inkluderad har förändrats, och att därför också de resurser som krävs för att vara inkluderad har förändrats. Det finns några viktiga reflektioner att göra kring detta resonemang. För det första handlar den relativa fattigdomen inte om allmän inklusion/exklusion (eller utanförskap som vi kommit att säga i Sverige) utan om exklusion som beror på för lite ekonomiska resurser.
För det andra har den relativa definitionen av fattigdom en utgångspunkt inbakad i sig som ställer till det vad gäller att faktiskt mäta fenomenet. Utgångspunkten är att vi relaterar till varandra som sociala varelser. Hur vi relaterar och varför resurser har betydelse kan och har diskuterats. Man kan anta att ekonomiska resurser och materiella tillgångar är viktigt i statushänseende, och att det då finns en given gräns gällande denna status då man inte längre kan inkludera sig i samhället. Man kan också, som Wilkinson och Picket gjorde i sin bok Jämlikhetsanden, relatera status till stress som i sin tur är relaterad till psykisk och fysisk välmående. Det finns enklare sätt att se på det hela. Det kanske är så enkelt att man behöver ekonomiska resurser för att delta i de aktiviteter som krävs för att man ska kunna vara inkluderad. Det finns ytterligare en dimension i det relativa perspektivet, nämligen insikten om att preferenser produceras via ekonomiska och sociala relationer.
Som sociolog och samhällsvetare är jag intresserad av sociala relationer. Givet detta, och inte utifrån ideologiska eller politiska utgångspunkter, är jag intresserad av relativ fattigdom. Detta innebär inte att jag föredrar Eurostats mått på fattigdomsrisk framför ”allvarlig fattigdom”. Båda dessa mått har brister. Eurostats fattigdomsmått är godtyckligt i förhållande till definitionen av relativ fattigdom och därför att betrakta som ett grovt verktyg. Den största anledningen till att använda detta mått är att det ganska ofta är det enda mått man har tillgång till. ”Allvarlig fattigdom” vars indikatorer kommer från EU-SILC bestäms av en expertgrupp. Som påpekades redan i mitten av 1980-talet (av Mack och Lansley) är det naivt och problematiskt att tro att en grupp experter vet vad som krävs för att vara inkluderad i ett samhälle.
Min mening är att verkligheten borde ha stor betydelse när vi mäter fattigdom. I så stor utsträckning som möjligt borde det vara en empirisk fråga när det gäller hur mycket ekonomiska resurser som krävs för att vara fattig. Men det borde också vara en empirisk fråga vilken skada, alltså vad det är för problem som följer av att man är fattig.
Lämna ett svar